Bara på gamla dar..
Det är kusligt när man mer än en gång, kommer på sig själv att i smyg göra ingenting. Man lever liksom i tron att man är en vanlig, social varelse i mänsklig version. Tills man plötsligt, som ett slag i ansiktet, blir varse om att så inte alltid är fallet.
Det kan vara en ensam grå vardag, lik alla andra, som hoppfullt livas upp av sällskaplig förfrågan om sammanstrålning. (Tjohoo!)
Men som helt kallt avböjs. Varför?!? Det kom ju som julklapp mitt i sommarn! Det var ju ljuset i mörkret! Kakan till kaffet. Ändå står man där tillbaka i det grå, omgiven av vardagsrutinerna som långsamt tycks kväva en till döds, och har tackat nej. För att man ska vara hemma. Hemma och göra ingenting.
Till en början kommer man snabbt över det och förtränger händelsen av ren chock.
Men när man står med vidöppet hjärta, älskar allt man ser, kramar sina fina människor runt omkring, när livet ta mig fan leker och allt känns fantastiskt - och man bestämmer sig för att....ja..GÅ HEM. Utan förvarning. Utan anledning. Då vet man att det hänt igen. Och då är man livrädd.
Där hittar man sig själv ensam, förvirrad, men framför allt - helt upptagen med ingenting. Igen. Och när det för tredje, fjärde och femte gången inträffar, har man helt tappat greppet och nästan vant sig.
Man är fast i en otroligt realistisk fantasivärld full av absolut ingenting.
Det kan vara en ensam grå vardag, lik alla andra, som hoppfullt livas upp av sällskaplig förfrågan om sammanstrålning. (Tjohoo!)
Men som helt kallt avböjs. Varför?!? Det kom ju som julklapp mitt i sommarn! Det var ju ljuset i mörkret! Kakan till kaffet. Ändå står man där tillbaka i det grå, omgiven av vardagsrutinerna som långsamt tycks kväva en till döds, och har tackat nej. För att man ska vara hemma. Hemma och göra ingenting.
Till en början kommer man snabbt över det och förtränger händelsen av ren chock.
Men när man står med vidöppet hjärta, älskar allt man ser, kramar sina fina människor runt omkring, när livet ta mig fan leker och allt känns fantastiskt - och man bestämmer sig för att....ja..GÅ HEM. Utan förvarning. Utan anledning. Då vet man att det hänt igen. Och då är man livrädd.
Där hittar man sig själv ensam, förvirrad, men framför allt - helt upptagen med ingenting. Igen. Och när det för tredje, fjärde och femte gången inträffar, har man helt tappat greppet och nästan vant sig.
Man är fast i en otroligt realistisk fantasivärld full av absolut ingenting.
