ciSsan

De mest intressanta iaktagelserna gör man på skogspromenaden. Det vimlar av folk överallt och långt där inne bland träden tycks folk känna sig hemma. Ibland väldigt hemma. Man misstar sig om man går runt och tror att folk är där för att motionera. Ja, det finns väl människor som är där i det syftet också, men långt ifrån alla. Eller så har de upptäckt en kombination av högsta klass. Motionera OCH vara sig själva fullt ut bland kottar och bär.

Igår sågs en påpälsad kvinna irra omkring med rödsprängda ögon och rufsigt hår. Med dimmig, ofokuserad blick gick hon bara rakt fram hela tiden. Det tycktes inte spela någon roll vad som kom i vägen, eller om det ens fanns en väg, hon bara fortsatte som om någon annan styrde henne med fjärrkontroll. Över sten och mull. Hundar och små barn.
Rop, vinkningar, ingenting stoppade henne. Möjlgtvis hade en sten i pannan fått omkull henne men det är tveksamt om hon hade gett upp för det. Reaktionsförmågan hade hon nog glömt hemma. Eller hela hon såg egentligen ut att vara kvar hemma. Inte lätt att bete sig i skogen då.


Idag kämpade en dam med sina tvångstankar, långt där inne i den djupa urskogen. Hon skulle bestämt gå på en sida av stigen. Den sidan där mötande går. Jobbigt val där. Man kunde se hur hon grimaserade och kämpade när hon var tvungen att flytta på sig för att inte gå på folk. Det förstörde hela grejen tror jag. Hon fick liksom börja om från början hela tiden och när hon äntligen såg ut att vara nöjd, kom det någon ny i vägen. Även korsningar verkade svåra. Hon såg förtvivlad ut och kunde inte riktigt bestämma vilket håll hon skulle välja. Testade ett steg åt varje håll med det kändes inte bra och tillslut fick hon väl bara ta något. Mot sin vilja med jättestängda ögon gjorde hon det bara. Rakt ut sträckte hon benet, valde håll och puh, så kunde hon fortsätta igen. Tidigare projekt var åter igång.


Nu vore det ju rätt kul om jag sa att en av de här personerna var jag. Utan att avslöja vem. Haha.