Tackar!

Lyfter på hatten för de tre månader snön faktiskt legat kvar. Det var en underbar tid. Nu tar vi adjö.

Erkännanden

Jag tillhör perfektionisterna i samhället och går ofta in och ändrar delar eller bara ord i mina egna inlägg på bloggen. Jag försöker låta bli för det är lite sinnessjukt och lite onödigt.
Men ibland står jag inte ut med vad mina fingrar har knapprat ihop. Allt känns oerhört pinsamt. Undviker gärna att över huvud taget läsa mina egna grejer. Men så kommer det dagar då man känner sig lite nyfiken och då kan jag till och med skratta åt mig själv. Sådant jag skrivit i det förflutna. Och där har vi en släng av schizofreni ja, men det förbi-ser vi nu.

Brukar också logga ut ur allt man kan logga in i, efter att jag är klar med vad jag nu har gjort där inne. Bara för att ingen annan ska kunna hacka sig in på min data och se vad jag sysslar med. Inte för att jag gör något ovanligt. Bara för att ingen ska ha tillgång till något som är mitt utan min vetskap. Kontrollbehov kallas det tror jag.
Någon kan också gå förbi min dator och få för sig att gå in på min blogg och skriva värsta inlägget. Typ blotta mig helt och komma med diverse "erkännanden". Och skriva att jag är helt sinnessjuk och schizofren. Och typ döpa rubriken till "erkännanden". Eller något.

Hon har gjort det igen

Jag har tidigare berättat om min vän. Och nu har hon alltså vart igång igen. Eller hon är igång hela tiden. Tänk att leva med henne - freakin' wunderbart!

Vi fikade godsaker på myscafé, bara vi två. Pratar livsfrågor och annat smaskigt. Men efter en djup diskussion blir det tyst i en sekund (absolut inte mer), som för att hämta andan eller samla tankarna. Just som jag ska öppna munnen igen, reser hon sig snabbt upp och tar på sig mössan som om hon är på väg att gå. Jag sitter förvånad kvar och undrar vad hon sysslar med. Hennes ansiktsuttryck säger att hon ligger lite före i tiden men har glömt att meddela omvärlden detta.
Det tar ett par sekunder (ganska långa för någon som väntar på förklaring) och tillslut kommer hon tillbaka till nuet och inser bestört vad hon påbörjat. Jag säger med skratt i hela ansiktet att det var det konstigaste jag varit med om på länge. Hon skrattar med. Och ännu en L-klassiker är född.

Storstads-maniacs

Bor man i en storstad ser man massor av människor varje dag. Olika människor varje dag. Däribland finns en och annan galning. Inte alls sällan man beskådar konstigheter utförda av ensamma människor mitt bland folkmassor - som inte har med saken att göra. Sådant som strider mot våra svenska "oskrivna lagar".

Jag är ett fan av folk som vågar släppa på dessa strikta regler och lagar. Ja, alltså jag är ju inte för kriminalitet men du förstår säkert vad jag menar.
Folk som snackar lite lätt med den, för de själva okända personen, de sätter sig bredvid på spårvagnen. Istället för att stirra rakt fram och lägga all sin energi på att försöka undvika ögonkontakt med andra levande. Folk som inte är rädda för att skapa nya kontakter. Och folk som lever ut vad de känner. Sjunger när de är glada även om de går ensamma på stan. Eller ler för att de känner sig lyckliga, utan att vara rädda för vad betraktaren ska tycka och tänka (hjälp hon är galen, hon skrattar för sig själv). Även folk som visar negativa känslor in public är väl okej så länge det inte går ut över en annan människa. Var och en får stå för sina egna utsvävningar liksom.

Vad jag försöker säga är att jag, som uppvuxen göteborgare, är van vid vad vi kallar "galningar". Men kan bevisligen ändå bli aningen chockad när något händer direkt nära. Som idag när jag pulsade i snöyran i Vasa. Hade precis vinkat av vän och gick försjunken i egna tankar. Jag märker absolut ingenting konstigt kring mig. Och det är inte heller så att jag tänker "här händer inga konstigheter, kusten är klar". Det gör man ju inte.
Plötsligt avbryts i alla fall mina tankar av att jag blir slagen i magen med en stenhård väska. Någonstans har jag registrerat att det var någon jag gick förbi men inte vem, så jag tänker sekunden innan jag tittar upp på personen att ahhj, det här måste vara någon jag känner väl med tanke på styrkan i slaget. Annars är det liksom bara inte lika okej. Men när jag ser på personen märker jag att det inte alls är någon jag känner väl. Jag känner henne inte alls! En kort, rund dam i 40-års åldern flackar argt med blicken och mumlar högt för sig själv. Och där, allt går på någon sekund, inser jag att hon inte är farlig men något måste ju ändå ha fått henne till att handla som hon gjorde. Jag frågar henne halv-argt: "vad fan GÖR DU?" Varpå hon, märkvärt lättad över att ha fått en reaktion fast ändå behåller arga minen, skyller på det jävla vädret, kollektivtrafiken, idiotiska människor och en drös andra grejer. Jag säger, inte lika argt men bestämt, "men du kan ju inte SLÅ folk?!?" Hon flackar ännu mer med blicken och blir tyst någon sekund. Jag erkänner att jag inte tänker slå tillbaka men understryker att hon får akta sig för det kunde någon annan ha gjort. Då blir hon lite mjukare och håller, mellan mumlet, någorlunda med faktiskt. Jag stirrar henne i ögonen en stund till och avslutar med ett "mm" och vänder mig om och går. Vid det här laget måste jag gömma mig i halsduken för att hon inte ska se att jag skrattar. Det gick upp för mig rätt snabbt vilken rolig situation det var men jag ville ändå hålla minen. Det är ju faktiskt inte okej att slå någon.

Skrik, stirra, flaxa bäst du vill - men snälla håll det där.
Jag förstår att det ibland kan vara svårt att behärska sig i dagens svenska samhälle i och för sig. Med ett folk som vägrar ögonkontakt och konversation med andra än de vi håller kära. Man blir så lätt ensam.
Vi kan väl se varandra istället?! Alla är vi människor - faktumsäljaren till Kungen. Nästa gång du ser någon le i sin ensamhet - le tillbaka! Det ger ju alla inblandade så mycket mer.


Efter en stund hörde jag arga tanten fortsätta utropa något argt lite då och då. Men hon slog ingen mer under närmsta tiden i alla fall.
Det är sådant som händer. Kanske var tant trött på att alla bara går förbi varandra och aldrig bryr sig? Ja, eller så är det jag som utstrålar boxningssäck sådär helt välkomnande. Klart det är.

Som en dröm

En SEMMEL-kudde! Vilken dröm att få sova på den. MEN den går inte att äta. Tyvärr. Synd. Skit. Piss.
Bild från Bluebox

Sockeröverdos

Idag hittade jag ett brev på datorn som jag tydligen skrev igår kväll. Det var ett hejdå - IFALL jag skulle få hjärtinfarkt efter mina tre semlor, jag tryckte i mig igår.
Önskade mina nära och kära evig kärlek och förklarade noga att jag avlidit med lyckliga tankar och ett leende på läpparna. Och eventuellt lite grädde i mungipan.
Gud va hemskt! Och tänk vilka missförstånd det hade kunnat bli om någon råkade läsa det utan att jag var död.
De skulle kanske tro att jag tog mitt liv med hjälp av semlorna. Inte helt osannolikt. Skulle jag, vore det ett gött sätt måste jag erkänna.

Hur hade rubriken sett ut? "25-åring fettade till det utav bara *******"? "Ung kvinna hittad semmelmulad till döds"?

Den där jävla dagen

Oj. Jag åt tre semlor idag. Inga minisemlor. Ovanligt stora semlor med oförskämt mkt grädde. Tre gånger. På en dag.

Hört någon annan som gjort det samma? Om inte - pliiis ring guinnes. Jag orkar inte. Fettis-mätt.

Dagens sanning

Jag gör mig själv illa för andras skull.

Och ingen får ut något av det.


Det blir uppenbarligen inte  många inlägg när man lever på det viset.

Här bjuds på riktiga goingar...

-Vad är ett annat ord för burfågel?

-Innebörd!

 

Varför får inte jag ropa varg när Ola Sa-lo?


Varför får inte fölet mjölk när Cameron Diaz?


Varför får inte jag färga håret när Eric Cantona?


Varför får inte jag klösas när Keanu Reeves?

 

 

Ikväll bjuds det på koncert i medicinskåpet av rockbandet Eeze!!
Magnus YL på sång, Hans lillebror Bam YL på gitarr och Alve Dån på trummor (som förövrigt har lovat att ge oss sitt berömda Treo-Komp) Alla låtar går i Paraceta-moll. En riktigt fin treo om du frågar mig!

 

 

Nu ska vi se, sa den blinde och köpte yxa och såg..

 

 

Mor åt fullkorn, far åt helvete.

 

 

Fryser du?
-Ja.
Ställ dig i hörnet då, det är 90 grader där.


Hoppas verkligen du vet att...

...det skulle ta 507 år för en snigel att ta sig runt jorden.

Jag blir oerhört stressad av tanken. Och lite illamående.

Va' sa jag, sa jag?!

Oklart varför man väljer just Titanic. Med tanke på förra inlägget. Vilket humör i hela världen framkallar Titanic-sug?

Ibland vet jag bara inte var jag har mig själv.

Just one of those days

Ibland vill man liksom bara gå hem, begrava sig i 13 täcken och titta på Titanic hela kvällen.


Saker man kan ha i godisburken...

- femtioöringar
- snorpapper (snorig slipper ta sig till toalett OCH den är vacker att se på. Healande bara det.)
- grus från hallmattan
- mjölktänder (det kommer helt säkert komma någon på besök någon gång som tappar en tand. Alternativt får tand utslagen. Kan absolut hända. När som helst. Utan vidare comments.
- oidentifierade skruvar och spik
- makaroner?


Möjligheterna är oändliga! Och mannen som påstår att jag, blind och styrd av sockerberoendet, inte alls var intresserad av burken. Pffft!

The goodibag

Älskar de här pappburkarna de har börjat med i mataffärer. Som man har lösgodis i.
Så härliga!
Känner mig helt lycklig när jag står där och plockar min burk full (endast för att kunna köpa burken utan konstigheter).
Och se där - nu tar jag till och med kort på den.

RSS 2.0