ciSsan

Jag är ett fan av folk som vågar släppa på dessa strikta regler och lagar. Ja, alltså jag är ju inte för kriminalitet men du förstår säkert vad jag menar.

Folk som snackar lite lätt med den, för de själva okända personen, de sätter sig bredvid på spårvagnen. Istället för att stirra rakt fram och lägga all sin energi på att försöka undvika ögonkontakt med andra levande. Folk som inte är rädda för att skapa nya kontakter. Och folk som lever ut vad de känner. Sjunger när de är glada även om de går ensamma på stan. Eller ler för att de känner sig lyckliga, utan att vara rädda för vad betraktaren ska tycka och tänka (hjälp hon är galen, hon skrattar för sig själv). Även folk som visar negativa känslor in public är väl okej så länge det inte går ut över en annan människa. Var och en får stå för sina egna utsvävningar liksom.

Vad jag försöker säga är att jag, som uppvuxen göteborgare, är van vid vad vi kallar "galningar". Men kan bevisligen ändå bli aningen chockad när något händer direkt nära. Som idag när jag pulsade i snöyran i Vasa. Hade precis vinkat av vän och gick försjunken i egna tankar. Jag märker absolut ingenting konstigt kring mig. Och det är inte heller så att jag tänker "här händer inga konstigheter, kusten är klar". Det gör man ju inte.

Plötsligt avbryts i alla fall mina tankar av att jag blir slagen i magen med en stenhård väska. Någonstans har jag registrerat att det var någon jag gick förbi men inte vem, så jag tänker sekunden innan jag tittar upp på personen att ahhj, det här måste vara någon jag känner väl med tanke på styrkan i slaget. Annars är det liksom bara inte lika okej. Men när jag ser på personen märker jag att det inte alls är någon jag känner väl. Jag känner henne inte alls! En kort, rund dam i 40-års åldern flackar argt med blicken och mumlar högt för sig själv. Och där, allt går på någon sekund, inser jag att hon inte är farlig men något måste ju ändå ha fått henne till att handla som hon gjorde. Jag frågar henne halv-argt: "vad fan GÖR DU?" Varpå hon, märkvärt lättad över att ha fått en reaktion fast ändå behåller arga minen, skyller på det jävla vädret, kollektivtrafiken, idiotiska människor och en drös andra grejer. Jag säger, inte lika argt men bestämt, "men du kan ju inte SLÅ folk?!?" Hon flackar ännu mer med blicken och blir tyst någon sekund. Jag erkänner att jag inte tänker slå tillbaka men understryker att hon får akta sig för det kunde någon annan ha gjort. Då blir hon lite mjukare och håller, mellan mumlet, någorlunda med faktiskt. Jag stirrar henne i ögonen en stund till och avslutar med ett "mm" och vänder mig om och går. Vid det här laget måste jag gömma mig i halsduken för att hon inte ska se att jag skrattar. Det gick upp för mig rätt snabbt vilken rolig situation det var men jag ville ändå hålla minen. Det är ju faktiskt inte okej att slå någon.

Skrik, stirra, flaxa bäst du vill - men snälla håll det där.

Jag förstår att det ibland kan vara svårt att behärska sig i dagens svenska samhälle i och för sig. Med ett folk som vägrar ögonkontakt och konversation med andra än de vi håller kära. Man blir så lätt ensam.

Vi kan väl se varandra istället?! Alla är vi människor - faktumsäljaren till Kungen. Nästa gång du ser någon le i sin ensamhet - le tillbaka! Det ger ju alla inblandade så mycket mer.

Efter en stund hörde jag arga tanten fortsätta utropa något argt lite då och då. Men hon slog ingen mer under närmsta tiden i alla fall.

Det är sådant som händer. Kanske var tant trött på att alla bara går förbi varandra och aldrig bryr sig? Ja, eller så är det jag som utstrålar boxningssäck sådär helt välkomnande. Klart det är.